2 november 2010
Efter en god natts sömn vaknade vi till en underbar morgon och såg Bocas Town (Bocas del Toro) på ön Colon, vid soluppgången.

Ön har fått sitt namn efter Christoffer Colombus (spanska namn: Cristobal Colon)
På sin fjärde och sista seglats år 1502, upptäckte Christopher Colombus Bocas del Toro.

Bocas (del Toro) är huvudstaden i regionen Bocas del Toro och ligger ca 5 mil från gränsen till Costa Rica. Ursprungsbefolkningen kommer från Antillerna, talar engelska och /eller dialekten guariguari.
1991 förstördes många byggnader vid en jordbävning. Staden fick hjälp av regeringen med återuppbyggnaden och dessutom fick de nya asfalterade gator.

En del byggnader inne i sta’n är uppförda i furu, påminner om hus (pepparkakshus) på Antillerna och är omgärdade av små trädgårdar. För övrigt bygger många  människorna sina hus på pålar i vattnet runt hela staden och öarna i området.
I Bocas är det gemytligt, härlig atmosfär och trevliga människor.
Affärerna har ett stort sortiment av varor, så man kan köpa det mesta av livets nödtorft, bl.a. sill och kaviar från Abba. De flesta affärsinnehavare är kineser, liksom på så många andra platser.
Finns också många restauranger med god och billig mat.

Bocas har under dom senaste åren blivit ett populärt resmål för turister, många av dem är från Nederländerna.
Det finns också en liten flygplats och flyg går dagligen till och från Panama City. Start- och landningsbanan håller på att förlängas, för att kunna ta emot större flygplan (charter).
Som grå panter har många amerikanare valt att bosätta sig här. Dom tycker att människorna är vänliga, bra väder, varmt och klart vatten, tropiska djur och vegetation, demokratiskt samhälle med sund ekonomi, enkelt liv med alla bekvämligheter.

Vi ligger för ankar utanför Bocas Marina. En nackdel med marinan är att det finns väldigt gott om moskiter och därför föredrar vi att ligga på svaj, inga moskiter och lite mer bris.

Enda gången vi haft besvär av moskiter var några nätter på Bonaire, när vinden kom i rikting från ett kärr i närheten. Då var vi tvungna att montera våra moskitnät. Vi trodde att vi också skulle få användning av näten i Rio Chagres, men där kom inga på besök.
De flesta seglare är från USA (liksom i Kuna Yala och Colon) och sedan är det vi och några enstaka till från Europa. Några av dem har vi träffat tidigare och de övriga är nya bekantskaper. Vi är dom enda svenskarna, så vitt vi vet, men det finns ett par till som pratar svenska. Vi trodde från början att dom var från Sverige, eftersom dom hade en svensk flagga på båten. Det visade sig att paret bott och arbetat ett par år i Värmland. Chris är från Belgien och Catrin är från Tyskland och dom talar flytande svenska.
I marinan finns också restaurangen Calypso Cantina, vilken drivs av Dyllan och Darion, två härliga killar från Sydafrika. 

God mat, musik och underhållning vissa kvällar. En kväll bjöd Dyllan och Darion på elddans, tillsammans med Sarah från Minnesota.

I regionen finns det flera samhällen med ursprungsbefolkningen ngobe bugle’- indianerna. Dom bor i hyddor nära floder och i dalgångar, ägnar sig åt fiske, jakt, föder upp kycklingar och grisar.
Från ankringsplatsen ser vi många av dem som fiskar, antingen använder dom fiskelina eller dyker efter fisken.

Det är ett rikt djurliv här och naturligtvis finns det delfiner. Några av dem besöker ibland ankringsplatsen. Delfinerna har “det”, som gör att man alltid blir lika fascinerad av dem varje gång man ser dem.

15 november 2010
Idag tog vi en taxibåt till Almirante, en halvtimme härifrån.
Taxibåtarna går i skytteltrafik, från tidiga morgonen till sena kvällen.

Det finns många bananplantager i regionen och det är från Almirante som Chiquitabananer skeppas till övriga länder, ca 80 % av Panamas export.
Bananerna kallas “det gröna guldet från Centralamerika”.
Det produceras nästan en miljon ton bananer varje år.

Almirante ser mycket nedgånget ut och det är fullt av skräp precis överallt. Gamarna har också upptäckt det och härjar fritt över hela sta’n. 

Almirante ligger på fastlandet och härifrån kan man lätt resa till andra platser i Panama eller till Costa Rica.
Här hittade vi ingenstans att äta lite lunch, men vi hittade en bra frisersalong och passade på att klippa oss. Kostade 8 dollar för oss båda.
Utanför Almirante bor många indianer i hus, som dom byggt  på pålar i vattnet, i och intill mangroveträsken.    

16 november 2010
Det har varit många helgdagar sedan vi kom hit, firande och parader var och varannan dag.
Idag är det den största dagen att fira, enligt uppgift.
Det märktes, för det kom två färjor från Almirante som var mer än fullastade med människor, som skulle paradera och fira i Bocas Town.

På en högt belägen scen, stod borgmästaren med följe och tog emot alla grupper som paraderade från hela regionen och det var många.

Paraderna började kl.11.00 och pågick i nästan tolv timmar.
Först dansade indianerna, därefter tågade Bomberos (brandmän),
poliser m.fl.

Det var vackert med alla fina dräkter som dom bar och de flesta grupperna hade trumslagare.  

Efter antal timmar blev man lite trött på att höra trummorna, eftersom alla spelade exakt samma monotona melodi.
Melodin har sitt ursprung hos indianerna och man har fortsatt att hålla fast vid den under alla år. Det kan man kalla tradition.

25 november 2010
Idag är det den amerikanska högtiden Thanksgiving. Marinan bjuder på kalkon, restaurangen upplåter sin lokal och tar hand om det praktiska. Alla deltagare tar med sig något tillbehör.
Vi blev ca 60 personer och det fanns massor av mat. Kalkonen var mycket god och det var bl.a. ett par rätter gjorda på pumpa som var så goda och det var hur trevligt som helst.

6 december 2010
“Regnet det bara öser ner och jag blir så blöt om både skor och…”
Vi hade planerat att segla tillbaka till Shelter Bay Marina, Colon imorgon, men vädret har försämrats och enligt väderprognosen ser det inte ut att bli bättre på ett tag.
Därför beslutar vi att stanna här över jul och nyår. Vi har bokat plats i Red Frog Marina, Isla Bastimentos f.o.m. fredag.

8 december 2010
Har aldrig hänt tidigare!                                                                                     
Panamakanalen stängdes för första gången p.g.a. vädret sedan den öppnades 1914.
Senast som kanalen stängdes var den 20 december 1989, när USA invaderade landet för att störta president Manuel Noriega.

Orsaken till stängningen var, att vattnet svämmade över vallarna i sjöarna Gatun och Madden, vilka försörjer kanalen med vatten och dammluckorna öppnades för att sänka vattennivån. Tusentals skepp, omkring 5 % av världens handelsflotta, går genom kanalen varje år, såväl som många seglare.
Omkring 1500 personer evakuerades under det värsta skyfallet på 73 år (då började man att föra statistik), i ett dussintal översvämmade samhällen i närheten. Bofasta nära floden Chagres uppmanades att vara vaksamma.
Några människor fick sätta livet till i provinsen Colon och i staden Chepo.

En seglare som befann sig i  Chagres’ flodmynning vid den aktuella tiden, fick problem med motorn och begärde hjälp av kustbevakningen att ta sig därifrån. Tyvärr så kom aldrig kustbevakningen och det hela slutade med att båten hamnade på en sandbank.

Dagen innan kanalen stängdes, var Lynn från Kanada (som vi lärt känna) line-handler ombord på en väns båt. När hon sedan skulle ta sig tillbaka till sin man och båt i Shelter Bay Marina, Colon, från Panama City, var inte vägarna framkomliga. Taxibåtarna vägrade att köra och det kan man förstå. Det enda alternativet som fanns kvar, var att ta sig tillbaka till marinan med helikopter. Det var vad hon och några andra till fick göra, efter att ha tillbringar några nätter på hotell i Panama City.